Ska de minnas dig eller ditt funktionshinder?

Det här är en balansgång. Dels kan det vara viktigt att folk på arbetsplatsen förstår att du i vissa situationer kan behöva hjälp eller att arbetet är anpassat så att det ska fungera bättre för dig. Å andra sidan får det inte bli en så stor grej att man på arbetsplatsen mer minns ditt funktionshinder än vad de kommer ihåg dig och vem du är och vad du kan.

Det bästa är om arbetsplatsen och arbetsgivaren är förberedd och därför har kunskap om din situation. Men så är det inte alltid. Du kommer troligen att hamna i situationer där omgivningen inte känner till vilka problem du kan ha. Du kommer också troligen att stöta på fördomsfulla personer som ganska snabbt bestämmer sig för att ”om man har det eller det problemet så kan man inte jobba här”.

Öppenhet är oftast bäst

Grundprincipen är att du ska vara ganska öppen. Om folk inte vet så finns en risk att de tycker att du är konstig och då börjar snacket. Vet de om dina förutsättningar så behöver dina speciella förutsättningar inte vara en större grej än andras.

Ett exempel: En person går alltid prick 16.00 från jobbet. Oavsett om det ställer till problem eller inte. Om man inte känner till att denna person är ensamstående pappa och måste hämta två barn på två olika skolor innan de blir utslängda från fritids så kan man ju tycka att det är en hänsynslös och dryg typ som aldrig kan vara kvar.

Det är egentligen ingen skillnad på denna person och på en person som exempelvis alltid har färdtjänst bokad till klockan 16.00. Båda måste sluta arbeta vid en viss tid och båda har svårt att vara flexibla. Om man inte förklarar varför så kan man inte heller begära att arbetskamraterna ska förstå.

Om din arbetsplats är en sådan där det inte går att berätta att du har ett funktionshinder så är det ett tecken på en intolerant kultur. Du kommer sannolikt aldrig att trivas riktigt bra där. Det gör förmodligen inte så många andra heller. Sök dig så snabbt som möjligt från sådana arbetsplatser.

När ska du berätta?

Ja inte genom att presentera dig som ditt funktionshinder. ”Hej jag heter xxx och är hörselskadad” är ingen bra start. Bättre: ”Hej, jag heter xxx och ska praktisera här. Berätta sedan vad du ska göra under praktiken.  Efter en stunds diskussion kan du säga: ”Jo det är en sak som jag vill att ni ska veta. Jag har en hörselskada, vilket gör att jag i vissa lägen kan ha svårt att höra vad ni säger. Det är inget stort problem men om ni vill slippa att jag säger va? hela tiden så kan ni tänka på…"

I vissa lägen syns det direkt. En person som sitter i rullstol behöver inte förklara att han eller hon har ett funktionshinder och inte heller en blind. Då kan det vara bättre att ta upp en diskussion ungefär så här: Ni kanske har lagt märke till att jag har svårt att gå och då har ni kanske tänkt på hur jag ska kunna arbeta med ditt eller datt men jag har tänkt göra så här…

Alltså: en bra strategi kan vara att själv ta kommandot och lugnt och stilla gå igenom förutsättningarna.

Om du inte vill ta upp det själv

Om du känner obehag inför att prata om dig själv inför en grupp så kan du be din handledare eller din närmaste chef att vara den som tar upp det inför gruppen. Då ska ni ha gått igenom vad som ska sägas i förväg. Upplägget kan vara att denna person börjar att berätta och sedan kan du komma in och fylla i.

Det är viktigt att de personer du arbetar med under en praktik minns dig som person och inte dig som ett funktionshinder. Din attityd bör vara så här: Okej, jag har ett funktionshinder men vi vet hur de problem det kan medföra ska lösas och det är egentligen inte konstigare än att man tar andra hänsyn till att folk behöver lägga upp sitt arbete på olika sätt och att de behöver hjälp med olika saker.

Annonser: