Att ge och få omsorg – samtidigt

Vem är omsorgstagare och vem är omsorgsgivare? Frågan ställs på sin spets i den studie av funktionshindrade äldre par, som lagts fram som en avhandling vid Linköpings universitet.

Det går att ge omsorg, trots att man själv är i stort behov av densamma. Det visar Joy Torgé i sin studie av nio äldre par där båda har fysiska funktionshinder. De som ingick i studien var mellan 60 och 84 år gamla och hade haft sina fysiska funktionshinder i minst 20 år. Det kunde handla om sjukdomar som MS, polio och CP-skador, men också nedsatt rörlighet av andra skäl eller blindhet. Joy Torgé har gjort sitt avhandlingsarbete inom ramen för forskningsprojektet ”Att åldras med funktionshinder”, vid NISAL, Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande.

I parintervjuer fick de äldre beskriva hur livet ser ut för dem, hur de hanterar sin vardag, och hur de ser på framtiden. Inom paren hjälper de funktionshindrade varandra så långt de förmår, visar Joy Torgé. Det handlar om integritet:

- Genom att hjälpa varandra blir de mer oberoende av andra. På det sättet skyddar de sin integritet, sin känsla av oberoende och frihet.

Gränsen mellan omsorgsgivare och –tagare suddas ut, eller överskrids ständigt i de skiftande vardagssituationerna.

- Vi kategoriserar traditionellt barn, äldre och funktionshindrade som omsorgstagare, men det är en förenkling, säger Joy Torgé. 

Men att ge varandra omsorg kan också bli också ett krav, en moralisk plikt, ja, nästan ett tvång. Det handlar alltså om att nå en känsla av frihet i ett avseende genom att fullgöra en plikt i ett annat avseende.

I sin avhandling utmanar hon traditionella dikotomier – tudelningar, både den mellan omsorgsgivare och –tagare, och den mellan oberoende och beroende. Båda kan gälla samtidigt, de utesluter inte varandra. Hon visar också hur gränsen mellan det vi kallar omsorg respektive personlig service är glidande. Definitionsmässigt ges omsorg för det man inte klarar att göra själv, medan service innefattar saker man skulle kunna göra själv. Men i de funktionshindrade parens vardag kan detta skifta från dag till dag.

Slutligen visar studien att ”det goda åldrandet” kan se mycket olika ut. Äldre är ingen homogen grupp, konstaterar Joy Torgé, och den schablonmässiga bild vi har av det goda åldrandet stämmer inte alls alltid.

-  Utifrån sett kan dessa funktionshindrade ha dåliga liv, vara olyckliga och en omsorgsbörda för andra. Men själva ser de sig inte så. De är överlag tillfreds, anser sig ha bra liv och ett gott åldrande trots att båda åldras tillsammans med sina långvariga fysiska funktionshinder.

Annonser: