Falla i blindo

Inuti mitt huvud finns massor av bilder kvar. Men mina ögon ser ingenting. För jag är blind. Jag ser inte ens solens starka strålar som lyser på mig denna dag. Denna dag är en speciell dag. Detta är dagen då jag ska få hoppa fallskärm. Jag har länge velat hoppa fallskärm, men när jag kunde se blev jag förbjuden.


– Du kan riskera din syn, sa läkarna.
Men nu kan ingen längre förbjuda, för nu ser jag ingenting.

Johan heter han, killen som läst artikeln om mig i tidningen. Killen som ska leda mig genom luften. Han hade läst att jag ville hoppa fallskärm och nu är det han som ska få bjuda mig på denna efterlängtade upplevelse.

Ljuden av bullriga motorer ger bilder av Bigglesliknande flygplan. Ganska snart får jag veta att det är ungefär så planen ser ut som ska ta mig med upp i det blå. Det är en avslappnad atmosfär på fallskärmsklubben i Skavsta. Mest hörs manliga röster och en och annan tjejröst.

– Borde jag inte vara mer nervös än vad jag är? tänker jag. Kanske är det just den rådande stämningen som har en lugnande effekt.

Ett svischande ljud snuddar luften. Liksom ljudet av lakan i sommarvinden. Strax därpå smeker detta lakan eller rättare sagt fallskärmen min ärm där jag sitter. Någon som nyss landat passerar mig. Jag tycker det luktar häst. Nej, det kan det väl ändå inte göra. Jo, doften påminner om stallet.

Så står han då där. Johan som ska ta med mig upp och även ner. I hela sina 1,98 meter. Med ens jag blir varse hans längd känner jag mig ännu tryggare. Han har en lugn och samlad stämma som är bra vid ett ögonblick som detta. Jag får klä på mig en overall i grymmaste militärgrön. Johan berättar färgen, men i mitt huvud har den redan målats upp. Jag känner mig verkligen cool. Därefter får jag trä armar och ben genom en sele. Jag får känslan av en jätteblöja. Coolheten försvinner en aning. Johan förklarar att remmarna kommer fästas ihop med hans sele och tillsammans kommer vi fara som ”ett” genom luften. Jag får därefter mössan i min hand och inte att förglömma ”brillorna”. Det är verkligen som Biggles. Mössa i skinn, mörkt sådant, antar jag och med tajtaste ”brillorna” till

Instruktionerna är ganska få, enkla, men om så viktiga. Det känns i alla fall så.
– Tänk om jag glömmer, säger jag oroligt.
– Vi repeterar i planet, lugnar Johan.

Håll i remmarna och sedan ut med armarna. Glöm inte att andas. Sedan benen. Vid landningen ska de upp. Just nu känns landningen långt borta.

Att ta mig upp i planet är inte det enklaste. Men jag lyckas hasa mig upp på rumpan. Motorn dånar och magen pirrar. 3000 meter upp och sedan ut. Marken försvinner sakta under mig. Det ser ut som en karta, beskriver Johan. Han berättar också att det är en perfekt dag att hoppa. Det är lite lätta moln på himlen som ser ut som bomull. Jag bildar mig egna bilder utifrån det beskrivna.

1500 meter upp. Johan visar mig sin mätarklocka. Den sitter på armen och tack vare den har han koll på höjden. 1500 meter upp till innan vi ska ut. Sedan 1500 meter fritt fall. Det är alldeles tyst i planet. Det är svårt att tro att vi är åtta personer som ska kasta oss ut.

Det börjar bli kyligare och jag förstår att vi närmar oss den rätta höjden.

– Nu är dörren öppen, säger Johan. Det har jag redan känt från vinddraget. Det är nu jag tänker att det finns stunder då det är bra att inte se. Skulle jag se marken likt en prick nu skulle jag kanske inte våga. Men vågar det gör jag. Vi reser oss upp och jag lyfter benen enligt instruktionerna. Tar ett djupt andetag och iiiihhhh…

Det är som att falla in i en annan värld. Kallt och stilla, i dundrande fart.
 För en kort sekund finns ingenting. Suget i magen tar aldrig slut. Då kommer jag på att jag kanske ska andas. Jag tror nästan jag tappat medvetandet. Två knackningar på min axel och signalen att jag nu kan fälla ut armarna, för mig åter till verkligheten. Jag flyger. Frihet. Svävar. Och så ett nätt litet ryck, det märks nästan inte. Fallskärmen vecklas ut. Jag hör Johans röst tydligt nu. Sista biten glider vi i sakta mak. Vi småpratar och jag får provstyra fallskärmen. Det är ganska tungt. Det känns som om att jag hänger i luften och dinglar. Inte att jag är 700 meter upp i luften.

Marken närmar sig. Johan ska precis till att säga det när jag förbigår honom. Ibland är det som science fiction att inte se. Ljudet dämpas och känslan bara infinner sig. Jag ser gräset nedanförmig, en av de bilder som för alltid finns kvar. Och så benen upp. Vi landar mjukt och även om jag inget ser så tror jag min upplevelse är minst lika stark som Johans. Kanske med något skilda bilder, men min övertygelse är i alla fall glasklar. Man behöver inte se för att uppleva detta.

Anna Bergholtz

Annonser: