Avtalsbrott

För att vi medborgare ska kunna vara en del av tillväxten som eftersträvas har vi fötts, utbildats till bra arbetare som senare arbetar och betalar skatt. Och för varje generation krävs dels att vi jobbar effektivare samt att vi är fler som jobbar. Staten har ett avtal med oss. Om ni (medborgarna) fixar ungar så fixar vi (staten) resten. Och så långt ser väl allt ordnat och bra ut.

Genom att vi arbetar och betalar skatt hjälps vi åt att ta hand om de funktioner som utvecklar oss. När vi blir sjuka kan vi träffa en doktor, när vi får barn får vi ha dem på förskola för att kunna gå till jobbet, sen får de gå i skolan så de kan jobba och skaffa barn precis som oss. Och genom att vi producerar mer än vi förbrukar får vi tillväxt, ett överskott.

Det andra avtalet

För de människor som blir riktigt sjuka eller för dem som föds med en funktionsnedsättning verkar avtalet inte riktigt gälla fullt ut. Det är som att staten bestämt sig att dessa människor inte kan bli några bra skattebetalare. De ses som kostnader, de hindras aktivt att kunna bidra efter sin förmåga. Och många gånger enligt tillväxtens modell så kan människor med funktionsnedsättning bidra mycket bättre än vad deras fysiska förmåga klarar av självständigt. Med hjälp av personliga assistenter ges möjligheten för många att vara en del av samhället, dessutom betalar assistenter skatt på sina löner och det är också gynnsamt för Sverige i det stora hela.

Andra klassens medborgare

En människa som är i behov av stöd eller hjälp för att fungera har ofta svårt att få till exempel en försäkring som ger dem samma skydd som andra. Där har staten överlåtit ansvaret på organisationer som fungerar som små skattesystem. Många betalar små summor och några få tar ut lite mer än de betalar in när en olycka inträffar. Människor med olika funktionsnedsättningar får dock inte vara med, de ses som kostnader exklusivt.

Assistansen är också något som allt mer begränsas för flertalet trots behov. För kostnaderna är för höga, om det sedan begränsar en människas rättigheter ses som sekundärt.

I skolan ses elever med svårigheter av olika slag som onödiga kostnader. Eller så ser skolan potentialen men har inte resurserna nog att möta behoven. I slutändan hindras vissa barn att utvecklas efter sin egen potential. En kognitiv nedsättning skapas med flit genom medvetet bristande stimulans.

Ni begriper vad jag menar, så jag listar inga fler punkter. De finns i överflöd.

Barnfabriken

I barnfabriken så kommer alltid en liten del barn inte bli enligt mallen. Och vissa kommer kunna bidra mer, andra mindre. Vissa kommer trilla ur mallen på äldre dagar. Alla kommer kunna bidra på sitt eget unika sätt.

Jag som förälder till ett barn som inte är riktigt som andra barn ser det som ett avtalsbrott. Jag gjorde det staten ville och förökade mig, barnet blev inte på det viset att människor i omgivningen slängde sig med klyschan ”huvudsaken är att barnet är friskt”. Jag anser att mitt barn har rätt att inte bara överleva, utan har rätt att leva.

Lösningen

Antingen accepterar vi att livet har ett spektrum av människor att erbjuda. Eller om vi är så rädda för kostnader så förbjuder vi folk att skaffa barn rätt av. Det finns ju en risk att de inte blir som man tänkt sig. Om ingen skaffar barn så kommer inte assistanskostnaderna öka, cancersjukvården kommer minska och färre kriminella kommer uppstå. För ser man bara kostnader så är det väl smartaste sättet att täppa till utgiftskranen.

Så länge samhället vill ha nya barn så får de fan i min lilla låda ta hand om dem också, låta dem bli de människor de är efter sin egen förmåga. Man kan inte välja det som passar för stunden och endast utifrån siffror på ett papper, mänskliga rättigheterna fungerar inte så. Alla har dessa rättigheter på lika villkor. Barnen blir vuxna, då kvarstår rättigheterna och de vuxna blir gamla och även dem har rättigheter.

Och om inget annat funkar kan man alltid bli politiker.

Jon Klarström

Annonser: