Kan alla läsa?

Janice Light och David McNaughton, både professorer från Penn State University, jobbar med personer i behov av AKK. AKK är Alternativ och Kompletterande Kommunikation. När de presenterade resultaten från sitt arbete med vilka som kan lära sig behärska läsa och skriva, rubbades min världsbild.

Jag som pappa

Jag ger er exempel från mitt eget liv. När min son föddes så har jag fått lära om, om det mesta. Inga böcker om barn passade riktigt in och jag har haft stort utbyte av alla som jobbar med funktionsnedsatta och tagit till mig deras kunskap. Just när det gäller läs- och skrivinlärning så vet jag inte mycket. Man skickar sina barn till skolan och de lär barnen läsa och skriva. Men de som vet hur man lär barn att läsa och skriva vet inte så mycket om hur man lär mitt barn göra detta. Och vi har möten ibland med skola och habilitering. På dessa möten säger vi alla samma sak.

“Det är svårt att avgöra vad han kan, hur han tolkar information.”

Detta har jag lärt mig att säga av de som jobbar i vita rockar. Och så länge de som kan allt om pedagogik och speciella insatser säger detta så kan jag inte ifrågasätta det. De är ju utbildade.

Två timmar tog det att inse att vi alla har fel

Janice och David visade exempel efter exempel. Fokus låg på tidig insats att jobba med att etablera kommunikation tidigt. Genom att ha verktyget för kommunikation har man sen ännu bättre förutsättningar att utvecklas inom andra områden. Det var barn med omfattande CP-skada, det var barn med Downs syndrom och barn med autism. Och alla lärde sig läsa och skriva.

Men om man redan är gammal då?

Är det något som gör att detta bara är möjligt för unga barn att lära sig? Är det för sent sen? Nej! Klart finns det en skillnad i att de som lär sig tidigt har fler verktyg att utveckla sig under livets gång, men det är inte för sent. De visade exempel på en tjej som i hela sitt liv hade fått höra att hon aldrig skulle lära sig läsa. Så om alla säger det så måste det ju vara sant. Men det var det inte och vi såg en liten filmsnutt där hon triumferande motbevisade alla som någonsin sagt att hon inte kunde.

Hur brukar det se ut?

Den vanliga utvecklingskurvan för barns utveckling inom kommunikation såg rätt lika ut för barn med och utan svårigheter. Upp till ungefär andra klass. Där planade kurvan ut till en plattform för barn med funktionsnedsättning medan de andra fortsatta uppåt. Där är min son nu. Vi upptäcker just hur han tills nu klarat sig ganska bra men hamnar allt mer efter. Och så sitter vi, både personal och föräldrar och säger att hans hjärna är mysko och vi inte vet vad som händer där inne. Dessutom ger vi ju ett godkännande för skolan att fortsätta som förut, att vänta och se.

Så kan alla läsa?

Jag kan inte säga att exakt alla kan lära sig läsa. Jag vet inte. Men i de exempel hon visade så var det inte några små funktionsnedsättningar. Det vara stora svårigheter dessa barn hade, både fysiskt och kognitivt. De var klassiska exempel på barn man inte räknar med att de ska kunna läsa och skriva, sådana barn som man sätter bredvid vanligabarn och kallar det integrerat.

Det enda jag kan säga är att jag tror jag har fel om min egen son. Jag tror han har större möjligheter än jag tror. Och så fort någon säger att det inte är någon idé, för att någon har så svår funktionsnedsättning tänker jag aldrig mer bara acceptera att man säger så om någon. För jag vet hur jag själv har tränats av samhället att undervärdera mitt eget barn. Så vad säger att du inte har fått det om bakfoten precis som jag?

Övar man så blir man bättre. Men om omgivningen bara antar att personer inte kan, vem på denna jord ska då engagera sig i att göra den insatsen som behövs?

Jon Klarström

Annonser: