Kan kollin leva ett liv?

För inte allt för länge sen hörde jag en föreläsning av en polis som berättade om hur de jobbade i jakten på barnporr och pedofiler. Han hade en intressant slutledning när det gällde fall då den misstänkta tagit sitt liv. Nämligen att de som tog sitt liv var människor som hade familj och ett Svenssonliv med god inkomst och bra vänner. Ensamma sluskar tenderade bara att rycka på axlarna i sin redan miserabla tillvaro och inte bry sig om utpekandet som påstådd barnplågare.

Pedofiler i sociteten

De som tog sitt liv, var de som hade mest att förlora. Vänner, social status, familj och så vidare. De kom i ett läge där de kände att hela deras liv slogs i spillror. Med ett liv som utpekad pedofil och den skam som följer med social isolering, vänner som drar sig undan och äkta hälfter som flyr fältet så fanns ingen livskvalitet. Alla värden i livet försvinner, och därmed finns då ingen anledning att leva längre. Detta gällde inte alla givetvis, men detta var denna polisens uppfattning.

Alltså tänker jag så här. Går man från praktexemplar till kolli så uppstår lite samma situation, alla referensramar till det man ser som livskvalitet blir krossade. Och då kan man inte se varför det ska vara värt att leva.

Jag läste en intervju med en person som hade varit med om en olycka. Först ville han dö, och skulle begärt hjälp att dö om det var tillåtet då. Nu tio år senare hade han en helt annan syn på livet, med nya värden som gjorde livet värt att leva utifrån ett helt nytt perspektiv men med samma gamla livskvalitet.

Kolli for life

Och om man föds in i en tillvaro som funktionsnedsatt, då är ju livet som kolli det som är standard. Alltså är utgångspunkten en annan och man bygger sin livskvalitet utanför normens sätt att se på vad livskvalitet är.

Praktexemplaren sitter och pekar från höga hästar vad som är livskvalitet och vad som är skitliv. Detta för att de utgår från sina egna ramar där ett liv som kolli är otänkbart. Dock har de flesta kollin jag samtalat med snarare sagt att deras liv som kolli är okränkbart, så som vilken människa som helst.

För att ta ett exempel ur mitt eget liv på denna, ska man kalla det kulturkrock? I alla fall så sitter ju min son i rullstol, och inte helt sällan kläcker random person ur sig något i stil med: ”Kommer han kunna gå? Nähä! Vad synd!” som om det vore det viktigaste i hela livet. Ibland brukar jag fråga om deras barn är lika bra som Zlatan, och sen uttrycker jag sorgen över vad de måste lida som föräldrar till barn som är medelmåttor.

Förr utgick den vita människan i väst utifrån att alla vildar skulle ha byxor och läsa bibeln, även om den vita människan gett sig in i djupaste Afrika. Det kallades för etnocentrism, att man inte kunde förstå att andra människor kunde leva utifrån andra villkor. Den vita människan utgick från sig själv som måttstock för vad livet innebar. Idag när människor som inte har funktionsnedsättningar eller ens känner någon som har det ändå säger att de vet vad livskvalitet är, för alla. Då måste det väl vara egocentrism? De utgår från sig själv som måttstock för vad som är ett värdigt liv.

Alltså

Så för att svara på rubrikens fråga om kollin kan leva ett liv? Inte fan vet jag, jag kan bara svara för mig och antar att alla andra är kapabla att göra den bedömningen själv.

Jon Klarström

Annonser: