Träning. Hjälper det?

Zlatan Ibrahimovic, han sägs vara rätt bra på fotboll. Men skulle han vara lika bra på fotboll om han aldrig tränat? Jag tror att vem som helst säger att, om man ska bli proffs på något så måste man träna. Man måste träna mycket och lägga ner sin själ i träningen.

När man tränar, börjar hjärnan att arbeta för att hela tiden förenkla processen.  Att kunna utföra uppgiften bättre och mer automatiskt. Tänk som när ett barn lär sig cykla. Eller när man övar på att köra bil. I början måste man tänka på allt. Och så fort man tänker på det ena så tappar man det andra. Barnet kanske ramlar omkull på cykeln, och körskoleeleven glömmer blinka samtidigt som hen ska göra en inbromsning vid en korsning. Men i takt med att vi övar blir vi bättre. Våra hjärnor behöver inte jobba lika hårt och snart är det helt automatiskt. Det behövs inte längre full koncentration för att låta bli att ramla omkull på cykeln.

CP är annorlunda

Personer med CP-skador blir sällan i klass med Zlatan när det gäller fysiska prestationer om man jämför med Zlatan. Men principen för träning är densamma, man övar och man blir bättre. För personer med svårare rörelsenedsättningar som har stort hjälpbehov kanske Zlatannivån är att äta själv med gaffel utan hjälp. Och precis som Zlatan lagt många timmar att spela boll så får en person med CP-skada lägga många timmar att få kontroll över sin egen arm efter vilja. Dock så lever personer med funktionsnedsättningar med en stor nackdel. Ingen förväntar sig något. Omgivningen kan till och med aktivt jobba för att begränsa möjligheterna. I samhällets och den sociala strukturen ligger de största hindren med bristande utmaningar.

Konduktiv pedagogik

Personer med CP-skador har de senaste årtionden på egen hand sökt upp denna träningsmetod. Många har tränat och gjort stora personliga framsteg som de själva vittnar om och skriker i högan sky. Men ändå kommer folk med långa högskoleutbildningar och på fullaste allvar och hävdar att det inte är bättre än något annat. Men vad är det konduktiva pedagogiken säger. Alla kan träna sig till bättre självständighet. Genom att tro på människors förmåga så har de bara inte en hel filosofi i hur man ska träna, de inspirerar individer att faktiskt träna både intensivt och hårt. Och tränar man så blir man duktigare, eller är någon av motsatsen? Så länge de som jobbar med konduktiv pedagogik är tämligen ensamma om synen på möjligheterna till utveckling hos människor med funktionsnedsättning så kommer nog ingen knacka på de dörrar där de möts av “det är ingen idé att tro på dina möjligheter för jag tror inte att du har några”.

Vetenskapen

Elsass center i Danmark som forskar mycket om neuroplasticitet och personer med CP-skador har utvecklat en egen träningsmetod som kallas Move it to improve it, förkortat MiTii. För att hjärnan ska utvecklas bra och öka förmågan att kontrollera sin egen kropp säger de att flera saker är viktiga. Bland annat detta:

  • Träningen ska vara intensiv och under längre tid.
  • Träningen ska utmana.
  • Träningen ska kräva uppmärksamhet och delaktighet.

Detta är alltså träning för personer med CP-skador. Ser ni? Det är ju precis samma som för vem som helst. Man ska träna ofta och under lång tid, Zlatan hade nog inte varit där han är idag om han haft en fyraveckorsträning när han var nio år och sen förväntades ha lärt sig allt han skulle på dessa fyra veckor. Om han bara gjort samma sak hela tiden och inte blivit tillräckligt utmanad, till exempel endast trixa med bollen med höger arm. Då han hade varit grym på det men vilken nytta har man av det? Sista punkten förklarar sig själv. Vill man inte vara med så presterar man sällan något vidare.

Det måste vara kul att göra också. Träning ska inte ses under samma tvångsformer som att dammsuga. Det finns vissa som går igång på dammsugning. Men för de flesta är det ett tråkigt måste som sällan får plats i ett aktivt liv som en prioriterad aktivitet. Ingen åker väl till Thailand för att dammsuga där? Men däremot kan människor åka till Thailand för att intensivträna med sin idrottsklubb. Börjar ni förstå sammanhanget?

Evidens, bevis och obestridliga fakta

Nästan inga andra, än människor med funktionsnedsättning blir ifrågasatta när de tror på sig själva och sina möjligheter. Det är som jantelagen upphöjt i tio gäller för personer med funktionsnedsättning. Med skillnaden att alla är överens om att personer med funktionsnedsättning inte kan något, och gör det något så är det inte bevisat att de kan göra så. Alltså är varje person som har turen och lyckan att hamna i en stöttande struktur som tror på deras utveckling, ett undantag som bekräftar regeln. Den regel som säger. Du kan inte, du kommer aldrig att kunna!

Jon Klarström

Annonser: