Jag kan arbeta och jag vill

Den här gången tänkte jag berätta om ett minne som ligger mig varmt om hjärtat. För 9 år sedan började jag arbetsträna på en liten lokaltidning belägen i Stockholms innerstad Jag var långtidssjukskriven sedan två år tillbaka. Jag åt psykofarmaka och åkte färdtjänst. Min kropp hade under lång tid utsatts för mycket psykisk stress och smärta.

Jag ville så gärna uppleva livet som andra i min ålder. Resa, studera och upptäcka vuxenlivets baksida på ett mer humant sätt. Min teori är idag att min oupptäckta ADHD-diagnos kanske var motorn som ändå drev mig framåt. Motorn som gjorde att jag orkade kämpa mig igenom dagarna när mina fiender; Fru depression, Fru panikångest och Fru tvångstanke styrde mig som en marionettdocka mot ett okänt destruktivt mål.

Med en förintad självkänsla tog jag kontakt med denna lokaltidning och frågade om de ville ha en långtidssjukskriven 24-årig oerfaren kvinna med psykiskt funktionshinders tjänster, GRATIS. Jag lämnade sedan in några arbetsprover och betyg. Det tog några veckor och sedan ringde jag på nytt. Svaret jag fick gav mig hopp och glädje. De ville ha mig!

Jag skulle få göra min arbetsträning på deras avdelning för annonsproduktion. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ingick sedan i ett samarbete (vilket var ovanligt på den här tiden) och betalade för en intensivkurs i layout-program, så att jag kunde uppdatera mina datakunskaper som legat i en två-årig dvala.

När jag åkte i väg till min nya arbetsplats var jag så nervös. Jag ville så gärna att det skulle gå bra. I mitt huvud skapades dåliga nedtryckande tankar som ”Du är värdelös.” ”En börda för samhället.” Med skakiga ben och en spänd kropp som var bered på att fly gick jag in….

Jag tänkte inte låta min dåliga självkänsla och mitt självförtroende hindra mig från att existera på arbetsmarknaden. Jag har kämpat sedan jag föddes och jag ville visa för mig själv och andra att jag kan arbeta och att jag vill.

Jag började arbeta 2 timmar per dag. Jag fick en gammal långsam dator och hade någon med ergonomiska kunskaper sett hur illa jag satt hade de förmodligen skrikit. Men det gjorde inget för jag var lycklig och stolt. När det gällde att äta lunch tillsammans med arbetskamraterna vågade inte jag följa med dem ut under de första månaderna (på grund av min panikångest).  Jag var inte redo för det. Jag fick ta de sakerna som är helt naturligt för andra människor i min egen takt.

Allt eftersom ökade jag min arbetsförmåga till 25 %, 50 % och 75 %. När min arbetsträning närmade sig sitt slut blev jag rädd. Vad ska jag gärna nu? De kanske inte vill ha mig kvar om de måste börja betala lön till mig? Arbetsförmedlingen sa att de skulle fråga företaget om de ville anställa mig med lönebidrag.

Den 9 maj 2000 (på min födelsedag) kallades jag in på min chef/mentors rum och han sa:
- Vi tycker att du är så duktig, du har ett öga för färg och form. Du är snabb och du utvecklas hela tiden. Vi vill tillsvidareanställa dig med 75 % lönebidrag.

Jag var så lycklig. Jag hade fått ett arbete, ett riktigt. Inte på grund av att de tyckte synd om mig, utan för att de trodde på mig och de såg att jag hade potential för detta yrke.

Däremot vågade jag inte säga till några i min omgivning att det var en lönebidragsanställning. Jag skämdes lite grann över ordets innebörd samtidigt som jag var lycklig över att fått denna möjlighet.

Jag fick nu ett eget skrivbord, telefon med direktnummer och en ny snabb dator. Efter ett tag så fick jag mina egna visitkort. Jag drog med handen över mitt namn på de nytryckta korten och kände mig så stolt. Jag var inte längre en sjukskriven funktionshindrad yngre kvinna, utan jag var en stolt yngre kvinna med titeln orginalare/annonsproducent.

Jag är oerhört tacksam för att denna chef/mentor kunde se bakom mitt hinder och upptäcka en människa som hade potential. En oslipad liten diamant som måste slipas i sin egen takt för att inte gå i bitar. Får den slippas i sin egen takt och efter dess förutsättningar så kommer den att gnistra.

Petra Matha

Annonser: