Att inte veta sin plats

Det har hänt något kul med folk. Dom har blivit olydiga. Det gillar jag.

I början av januari jag skulle åka tåg. Det var storm och strömavbrott. Inga tåg gick som dom skulle. Alla vi passagerare blev uppmanade att strunta i våra platsbiljetter och i stället hoppa på första bästa tåg. Trots väntan blev folk plötsligt fria och uppsluppna. När första tåget mot Stockholm kom in rusade vi flera stycken mot förstaklassvagnarna, fastän det fanns plats i dom andra. Fulla av upptäckarglädje undersökte vi vagnarna. ”Kolla här! Det finns gratis kaffe! Man får ta hur mycket man vill. Kanske lite te eller juice istället...”

Tänk för några år sedan hade det inte alls varit såhär. Jag minns när jag pendlade mellan Stockholm och Uppsala och tåget var av någon anledning överfullt. Jag lovar - ingen gick in i förstaklassvagnen. Där stod vi och trängdes och var sura, fastän det fanns sittplatser till oss alla om vi bara hade gått in dit.

Det här med att inte ”veta sin plats” är något som jag tycker om. När man som jag både är funktionshindrad och kvinna, är det många som automatiskt placerar mej i ”dom svaga grupperna”. Men jag har aldrig känt mej svag. Tvärtom! För att kunna klara livet som funktionshindrad kvinna har jag varit tvungen att utvecklat mitt tålamod, kreativitet och min målmedvetenhet så till den grad att det nästan blir skrattretande att kallas för svag.

Men nu ska det bli ändring av! Efter den här tågresan har jag bestämt mej för att göra likadant i livet som vi gjorde på tåget - att inte finna mej i var någon annan placerar mej, utan ta den plats jag vill ha! Gör det du också!

Sofia Thorersdotter

Annonser: