Ibland när jag får nog

Jag kommer in i tunnelbanevagnen. Så fort jag har satt mej tillrätta och min hund ligger bekvämt börjar det.


”Vilken fin hund du har.”
”Tack.”
”Är du helt blind eller ser du lite grann? Är du född sån…?”

Och jag svarar snällt på frågorna, som jag brukar. Men plötsligt flyger fan i mej.
”Och du då?” frågar jag.
Kvinnan skrattar lite.
”Jo, jag ser. Ja, med glasögon alltså!”

Nu är jag i fin form.
”Jaha, är dom progressiva, eller?”
Hon svarar ja, och jag kan helt enkelt inte sluta.
”Jaha, då är du närsynt va?”
Här nånstans börjar det höjas protester i min skalle. ”Sluta nu Sofia, så får du inte göra. Nu är du faktiskt elak.” Men mitt sämre jag har kul.
”Jaha, har du varit närsynt hela livet, eller?”
 
Nu är det inte kul längre. Kvinnan börjar låta riktigt osäker och vårt samtal eller vad man ska kalla det dör ut. Och självklart sitter jag där och skäms. Så här får man ju inte bära sej åt.

Men egentligen, vad är det för skillnad på när hon frågar och när jag gör det? Jo, det är klart att man kan hävda att jag medvetet går in för att vara elak, medan hon frågar för att… Ja, varför egentligen? Vad vet jag om hennes motiv?

Fast oftast gör jag inte såhär. Men jag tänker ofta ut olika saker som jag skulle vilja säja eller göra när saker inträffar i mitt liv. Som det här till exempel:
"Egentligen ska man ju inte klappa sådana här, men jag kan helt enkelt inte låta bli", sa tanten på bussen till sin väninna och så klappade hon min ledarhund.

Alltså, hon visste att man inte ska störa ledarhundar, men hon sket helt enkelt i det. Så då tog jag tantens handväska och började gräva i den. Där fanns en massa intressanta saker som jag undersökte noga innan jag slängde allt på bussgolvet.
"Egentligen ska man ju inte göra såhär”, sa jag. ”Men jag kan helt enkelt inte låta bli.”

Nej, jag skojar bara. Jag gjorde det inte, men jag hade god lust att göra det. Och vad skulle det egentligen vara för skillnad? Är respekt något som bara är förbehållet vissa?

Sofia Thoresdotter

Annonser: