När det är tvärtom

Ibland är saker som är självklara för en precis tvärt om för andra. Att vara fri och oberoende eller bunden och beroende är en sån grej till exempel.

För mej blev det tydligt när jag skulle få min ledarhund. ”Skaffa inte hund”, sa folk, ”Man blir så bunden…” och när sen hunden kom visade det sej att för mej blev det precis tvärt om. Jag tog mej fram mycket smidigare. Ibland kände jag mej nästan som en drottning när jag helt obehindrat kunde sväva fram i folkmassan. Jag fick mod och lust att vara ute på mycket mer, gå till nya ställen utan att ha en ledsagare med mej.

Ja, min hund hittar ju lika dåligt som jag på ställen där vi aldrig har varit. Men hon hittar trappor och sittplatser och dörrar och sånt. Och framför allt när jag vill gå hem hittar hon alltid ut ur lokalen. Jag behöver inte fråga någon. Jag kan resa mej upp och gå bara.

Med min ledarhund upptäckte jag att jag hade avstått från saker utan att tänka på det. Innan jag hade henne kunde jag stå och vänta på tunnelbanan, stå och stå, fastän jag ville sätta mej ner och vänta. Ofta kändes det för krångligt att leta reda på en bänk. Det blev så att jag tänkte att jag hellre ville stå. Men med en ledarhund behöver man bara säja, ”sök bänk”, så gör hon det.

Eller det här med att gå ifrån nån man är förbannad på. Med bara en vit käpp i handen är det inte så effektfullt. Risken för att man med arga steg går rakt in i nåt eller åt fel håll är så stor att man inte tar risken, i alla fall inte jag. Men med hunden är det bara att svischa i väg med bestämda steg och högburet huvud.

För många är det här med att planera i förväg, att ta reda på så mycket man kan om hur det ska bli, det är verkligen att vara tråkig och förutsägbar och direkta motsatsen till att vara fri och spontan. För mej är det precis tvärt om. Om jag ska kunna ge mej ut på en resa ensam och känna mej fri och oberoende är en förutsättning att jag har så mycket fakta som möjligt om tider, sittplatser, anslutningar och sånt. Ju mer jag vet själv, desto mindre behöver jag vara beroende av andra.

Det gäller också med lokaltrafiken. För dom flesta jag känner är bilen symbolen för frihet och oberoende. Lokaltrafiken får dom att känna sej bundna. Då måste de följa tidtabeller, de måste trängas med andra. De får inte bestämma själva helt enkelt.

När jag åker tunnelbana eller buss känner jag mej fri. Jag bestämmer själv när jag ska åka, ja nästan i alla fall. Jag måste inte vänta på en färdtjänsttaxi och kanske bli samplanerad åt helt fel håll. Jag kan räkna ut i förväg när jag kommer att vara framme och jag kan nästan få vara lite anonym. Jamen, tänker kanske ni, på bussen kan man väl verkligen tala om samplanering. Det är ju sant, men skillnaden är stor. Där tvingas ingen att åka åt helt fel håll, tidtabellerna stämmer ganska bra, och det gäller samma förutsättningar för alla.

Ja, tänk ändå, hur olika vi kan se på helt självklara och vardagliga företeelser.

Sofia Thoresdotter

Annonser: