Andras blickar

Min yngsta bror med autism och utvecklingsstörning har brunt, lockigt hår, varma, blå ögon, rak näsa och vackra, fylliga läppar. Han ler sitt bredaste leende. Sedan går han några knyckiga steg, fäster sin blick mot något i fjärran och skrattar högt åt någonting som vi andra inte ser. Plötsligt brummar han som en björn, sträcker ut sin hand i luften, tittar på den medan han spretar med fingrarna och vrider dem fram och tillbaka, som om han vred om en osynlig ratt.

När han har fått syn på någon som vi möter på vägen, följer han dem med stort intresse. Hans blick sugs mot dem, allt medan han häver upp sitt lite speciella skratt, och han släpper dem inte med ögonen förrän de har passerat förbi sedan länge. 

Dem vi möter blir sällan varken arga eller upprörda. Däremot känner jag av deras blickar. De säger mig; ”Här kommer två udda individer. En med ett beteendemässigt handikapp och en annan som har en relation till honom. Det förstår man av sammanhanget att hon också måste vara märklig”. Med ett ansträngt och brett leende vänder jag mig om mot de mötande.

– Visst är det en fin kväll, hör jag mig själv säga. Skönt att solen tittar efter de senaste veckornas dåliga väder. Snart blir det kanske riktigt vackert höstväder.

Om jag har tur, svarar de mig med en vänlig fras. Då har vi båda låtsas att allt är som det ska och jag har fått bevisa att jag är normal och har kontroll. Att jag är som andra, att jag är någon att lita på. Att jag fungerar i ett socialt sammanhang. Ändå rinner ofta tårarna när de mötande har passerat. Det är skammen och sorgen att stå utanför, att riskera bli bortvald. Att ständigt försvara sig mot omgivningens reaktioner, som säkert blir svårare att hantera vid ett handikapp som ibland inte ens syns på ytan.

Varför är det så svårt att leva med funktionshinder, fastän man är van? Eller är det just för att man är van som det blir knepigt? Kanske för att det finns så många minnen fästade i kroppen sedan barndomen, som följer en som vuxen. Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för det här. Ändå är det hans värme, godmodighet och förnöjsamhet som väger upp. Han är trots allt min bror och jag vill ha en nära relation till honom.

Ulrika Ehrensvärd

Annonser: