På fyra hjul i naturen

Om man som jag gillar att vara ute i naturen så går inte alltid ihop om man är funktionshindrad. Där kan man aldrig ställa krav på att naturen ska vara tillgängligt. Hur skulle de se ut om man skulle göra naturen tillgängligt genom att ”planera naturen”. Det går aldrig och det skulle inte bli bra. Hur ska man som funktionshindrad kunna utnyttja allemansrätten om man har svårt att gå? Eller gäller den inte oss med funktionshinder?

Jag har alltid tyckt om att åka till landet. Ett land som ligger i Oviksfjällen i Jämtland. Det är 30 minuter till närmsta affär. Byn består av nio bostadshus samt några lador. En något lutande grusbacke leder in i skogen. Runt husen är det ängar. Ängarna gränsar till skog. Det finns gott om små vägar och stigar i omgivningen, ibland så gamla och igenvuxna så man knappt ser dem.

Jag som har ett rörelsehinder och använde permobil är begräsad att komma ut i skog och mark. Genom att den är så liten markfrigång. Pappa körde upp min permobil på släpvagn ifrån Stockholm. Med den kunde jag köra på grusvägar, som leder in i skogen och sedan mynnar ut i stigar. Stigar var omöjligt för mig och upptäcka med permobilen.

1992 följde min kusin och jag med pappa till Frösöns flygplats för att hämta en person. Vi kom en stund innan planet landade. När vi väntade så såg vi en fyrhjuling. Både min kusin och jag blev intresserad. När vi kom tillbaka till Kusböle, så kändes min permobil som något som var otympligt att köra med.

Åren därpå hyrde jag fyrhjuling hos en firma i Östersund. Det kändes som jag upptäckte lantstället på ett nytt sätt. Plösligt kunde jag komma ut i skogen och upptäcka nya ställen som tidigare varit otänkbara för mig.

Jag skrev till hjälpmedelcentralen och frågade om jag kunde få en fyrhjuling som hjälpmedel.  Där fick jag ett nej. Åren därpå var det en självklarhet att jag skulle hyra fyrhjuling för att kunna uppleva känslan och komma ut i den jämtländska naturen. Först var det lätt att hitta någon som hyrde ut fyrhjulingar, men allt eftersom blev det svårare och svårare, dyrare och dyrare. Till slut fanns inga företag som hyrde ut. Jag fick vända mig till privatpersoner, som hyrde ut, men jag visste aldrig i vilket skick fordonen var i. Vissa år gick de sönder och jag var tvungen att serva dem.

Hösten 2002 beslöt jag mig för att försöka få fondmedel till inköp av en fyrhjuling. Ett arbete som var ganska tidskrävande. Först ska du ta reda på vilka fonder som passar ditt ändamål. Det finns en bok som innehåller de flesta fonder, men eftersom boken inte kommer ut så ofta så kan en del information vara felaktiga. Nästan alla fonder har ansökningstillfälle en eller max två gånger per år. Jag fick ihop en del och tillsammans med egna medel kunde jag köpa en fyrhjuling. Det tog mig tio år, men nu är jag en stolt fyrhjulingsägare med många sköna naturupplevelser i bagaget.

Anders Berglund

Annonser: