Salsa i blindo

– Donde aprendiste bailar? Var lärde du dig att dansa? Den varma, pulserande musiken. I en snabb merengue far vi fram längs gatan under Kubas nattsvarta himmel. Fullt av människor dansandes runtomkring. Det märks att här är livet något annat. Och jag glömmer helt bort det som skiljer oss åt. Min blindhet, det som jag trodde skulle stoppa mig. Men här finns inga hinder, bara det som förenar. Dansen och musiken. Den totala glädjen. Att mina ögon visar samma mörker som himlen ovan, spelar ingen roll.

Jag har alltid tyckt om att dansa, men den riktiga förälskelsen för salsan kom när jag bodde i Spanien. Så fort jag hade tid över, försökte jag dansa och lära mig. Då kunde jag fortfarande se, åtminstone en del och väldigt mycket bättre om man jämför med nu.

Åter hemma i Sverige gick jag kurs. Med andra stela svenskar kämpade jag på för att få in rätta ”stylen”. Känna in takten och röra på höfterna. Men jag hade också något annat att kämpa med – min syn. Att försöka tyda vad läraren visade. Och jag tror att tack vare min Spanien-vistelse hade jag förtur vad gällde både rytm, steg och känsla. Få förstod nog att jag såg så dåligt som jag gjorde.

Synen försvann alltmer och jag gick ännu en kurs. Jag fick stå nära spegeln i danslokalen och känna på min lärares höfter.  Allt för den rätta känslan. Men jag minns att jag tyckte det var jobbigt. Jag var redo att ge upp när världen runtomkring försvann allt mer.

Så kom dagen då jag inte längre kunde se mina fötter. Jag hade börjat använda vit käpp, men den slog jag ihop när jag gick och dansade. Kanske för att jag skämdes, men också av den anledningen att det inte går att dansa med en käpp. Då fick jag istället börja berätta och förklara. Jag är blind, men jag kan ändå. Ibland undrar jag vem jag egentligen försökte övertyga, mig eller dem?

Som ”nyblind” gick jag ännu en kurs. Jag grät efter första gången. Jag kände mig så utanför. Jag kunde varken se stegen eller människorna som var där. Jag hade tur som hade bra lärare, som visade tålamod och förståelse. De gav mig bra hjälp. Men då trodde jag det skulle vara sista gången. Hur ska jag utveckla min dansstil när jag inte ser och vem vill dansa med en blind tjej? Frågorna var många och sorgen än större. Mitt självförtroende var i botten.

Så gick det ett år, kanske två. Jag verkligen saknade min salsa, latinorymterna och glädjen. Och så fick jag ny styrka att pröva igen. Jag sa till mig själv – det ska vara roligt och du behöver inte vara bäst och så anmälde jag mig på nytt till en kurs.

Jag gjorde vad jag kunde och hade roligt. Var absolut inte bäst i gruppen, men inte heller sämst. Men viktigast för mig var nog att jag vågade igen. Många blev förvånade när jag berättade att jag inte kunde se. En del hade inte varit med från början och inte fått den informationen. De kunde dansa flera gånger med mig utan att förstå. Andra tyckte jag var den perfekta partnern, den bästa testen. Är man bra på att föra kan jag nämligen dansa. Så återvann jag stora delar av mitt självförtroende. Och jag gick stolt med min käpp till kursen och slog ihop den när musiken sattes på.
När jag dansar i dag, vet jag aldrig vem jag har framför mig. Alltid ett äventyr. Ena gången kan det vara ett par grova arbetarhänder och nästa ett par smala pianofingrar som greppar om min hand. Det svåraste är innan man blir uppbjuden. Ögonkontakt och sånt går bort för min del. Jag får bara hoppas på rätta tillfället att själv ge mig hän eller på att bli uppbjuden.

Och så kom den där Kuba-resan. Den definitiva insikten. Han som frågade var jag hade lärt mig att dansa. Han förstod inte heller till en början att jag var blind. När det gick upp för honom att jag inte kunde se, började han ropa:
Ella es ciega, no puede ver! Hon är blind, hon kan inte se. Stolthet i rösten över att han får dansa med mig. Och det blir bekräftat, att det bara är vi själva som sätter upp våra egna hinder.

Anna Bergholtz

Annonser: