Brev till samhället – full av skratt, satir och allvar

Aldrig har jag varit så full i skratt som när jag nyligen läste ”Brev till samhället”. Säkert undrade många av mina medresenärer i tågkupén – om jag var riktigt klok.

Eric Ericson är mannen som skriver bisarra brev till myndigheter och företag. Han får också lika absurda och formella svar till sin adress Mailbox 344. Vad sägs om att ge en dräkt av näver och stål till Mona Sahlin? Eller att en ansökan om anläggande av indianreservat behandlas av kommunstyrelsen? Det är som Hassan, fast i skrift - och mycket bättre.

Men boken har också, enligt min mening, en allvarlig sida. Ericson blir alltid kontaktad per brev, aldrig uppringd. Breven är alltid mycket byråkratiska. En enda gång står det något om att det hela måste vara ett skämt. Jag kan inte låta bli att tänka på ledsagarhandläggarna som svarar mig per brev i vanlig skrift, trots att de vet att jag inte ser. Eller SJ-personalen som alltid lämnar mig vid tunnelbanespärren helt i enlighet med regelverket, fast de känner till att jag har problem att ta mig till rätt rulltrappa.

I båda fallen handlar det om någon sorts känslokallhet, om extrembyråkrati och om en ovilja att konfronteras med det som är svårt. För skulle inte en man som Eric Ericson, som tror att han har en talande fot, behöva få någonting annat än ett brev på posten?

Eftersom jag hör till dem som tycker att det bästa sättet att ta upp allvarliga saker på, är att skämta om dem och göra något kul av det tråkiga, har Ericsons ”Brev till samhället” blivit en klar favorit. Dessutom är punktskriftsversionen av boken mycket bra, med tydliga markeringar när det plötsligt är ifyllt en siffra eller en invandrargrupp i ett färdigt formulär - allt för att stärka satiren av byråkrati, som jag tolkar det hela i alla fall.

Ett gott skratt förlänger livet, eller hur?

Henrik Götesson

Annonser: