Beskedet

– Hon har cerebral pares, spastisk diplegi. Det kallas i vardagligt tal för cp.

Jag suckade, ett andetag fyllt av lättnad, följt av tystnad som tog över ljudet från den brummande takventilationen. Barnläkaren satt stilla, väntande på att vi skulle reagera. Förväntades tårar, hulkande frågor av förtvivlan om varför? Hon gav oss tid, tid att hinna landa, buklanda, kraschlanda i tanken på vad denna mening kunde anas innebära. Utkastade till en okänd värld där önskemål, förväntningar och spirande förhoppning bytte skepnad, blandades i en mixer på högsta varv, roterade med realitet och ouppnåeliga drömmar.

– Jag visste det, hörde jag mig själv säga vänd mot läkaren, min blick fäst i hennes ögon.

I min hjärna virvlade tankar, frågor om behandling, framtid, prognos men ur min mun kom endast de tre orden. Jag ville få bekräftelse på det som funnits i mitt medvetande i många månader. Som funnits rakt framför näsan på oss trots BVC-personals fryntliga försäkran om att vi skulle avvakta, ge dottern tid, måste få chans att växa ikapp.

Nej, jag visste med en mammas oresonabla känsla att dottern inte skulle komma ikapp, att hennes förutsättning till utveckling skulle ta en annan riktning än hennes systers. Vi skulle ut i en värld som var främmande, utan kompass, utan karta. Vid min sida satt dotterns pappa, en främmande, vettskrämd fågel i vårdlandskapet. Hans vingar bar inte, han försökte inte ens flaxa, lutade sig tungt mot mig och sa, ängsligt med nyans av skam:

– Vi behöver väl inte säga att det är cp? Kan vi inte bara säga att det är en hjärnskada?

På mitt knä hängde vår dotter, med slagsida åt vänster, skelande ögon och fullt upptagen med att spana in läkarens mönstrade kjoltyg. Jag tog hans hand, värme mot värme.

– Nej, hon har cp.

När vi lämnat rummet, stängt dörren efter oss och stod där ute i den ekande korridoren höll vi om varandra. Hårt, inte släppa taget, aldrig släppa taget, aldrig, aldrig. 

Hårt tryckt mellan oss, kommer hon alltid att finnas, vilande tryggt, andas i takt med våra andetag, hjärtan slå i samma takt. Vår dotter, vår älskade cp-tjej.

Madeleine Larsson

Annonser: