Gemensam nämnare

Det var onsdag och klockan hade hunnit bli strax före 21. Jag hade precis satt mig framför tv:n med en kopp rykande varmt te för att se avsnittet av ”Spårlöst”. Det ringde i telefonen och med ett visst motstånd men nyfikenhet som vägde tyngre reste jag mig för att gå och ta samtalet. Jag noterade fundersamt att numret på displayen var obekant men valde ändå att svara.

En okänd kvinna presenterade sig som släkting till en av mina väninnor och undrade ursäktande om jag har tid att prata en stund. Hon hade hört talas om vår familjesituation genom den gemensamma vännen och med en vuxen funktionshindrad son hade hon funderingar som hon ville få respons på.

Medan jag drack upp mitt svalnande te berättade hon om den förtvivlade kamp mot myndigheter som pågått sedan sonen flyttade hemifrån. Gruppboendet som inte fungerade, missförstånd och den frustrerande oron över att sonen inte hade en vettig fritid, utsattheten och att aldrig bara få vara mamma. Orden rann ur henne med korta pauser för att andas och strukturera de tankar hon bar på.

Efter 1½ timme sa vi hej då efter att ha delat erfarenheter och skrattat åt stråken av galenskap i vår vardag. När jag lagt på luren slog det mig, vad ville hon egentligen, hade hon inte frågor hon skulle ställa? Eller var det så enkelt att hon behövde höra att hon inte var ensam, att vi är många med samma känsla, oro och eviga strid för att våra barn ska få en tillvaro som kan liknas vid normal?

Jag missade avsnittet av Spårlöst men det gjorde ingenting. Genom ett telefonsamtal kanske jag lämnade avtryck och diffusa spår som en förtvivlad mamma kunde följa.
Nej, ensam är aldrig stark, ensam är just bara ensam.

Madeleine Larsson

Annonser: