Du ser inte ut som en sådan där

När jag kom ut ur garderoben och berättade för min omgivning om min ADHD-diagnos fick jag antingen mota en pinsam tystnad eller något kort svar.

En kvinna sa:

– Jag har alltid sett dig som annorlunda. Du har ett litet udda men kreativt beteende. För henne verkade det inte vara någon nyhet. Jag tänkte då tyst för mig själv. ”Har du vetat om det hela tiden utan att tala om det för mig?”

Ett annat svar:
– Jag kanske också har det. Jag är lite rörig och slarvig ibland.
Vadå lite rörig och slarvig ibland, tänkte jag. Jag är detta gånger 100 för att inte tala om alla andra svårigheter som en ADHD-hjärna kan medföra

Ett återkommande svar som hade en underton av fördomar löd:
– Det kan väl inte du ha. Du ser inte ut som en sådan där.
Detta svar påminner mig alltid om min förra terapeut inom kognitivt beteende, KBT.

Jag gick i KBT för att lära mig att hantera min panikångest i olika situationer som tex. Att åka tunnelbana. En dag berättade jag för honom att jag är remitterad för en ADHD-utredning på Karolinska.

Då sa han till mig:
– Jag tror inte att du kan ha det. Du utmärker dig inte som en typisk person som har ADHD.

Men däremot kunde han ständigt påpeka. Varför är du alltid sen? Jag förstår inte varför du alltid tappar bort dina arbetsuppgifter eller hur du lyckas med att måla för mycket rött rouge bara på den ena kinden.

En av anledningarna till att han och andra inte omedelbart tror mig är att ADHD inte är lika uppmärksammat hos kvinnor som hos män. Forskare trodde förr att ADHD-symptomen växte bort i vuxen ålder, som att det vore barnsjukdom. (Ungefär 2% av alla vuxna har sina ADHD-symptom kvar, men alla behöver inte behandling för det).

Att få en diagnos på ett tidigt stadium minskar risken att utveckla missbruk, riskbeteenden och samsjuklighet av psykiatriska diagnoser. (Jag har egna erfarenheter av detta).

Jag tillhör undergrupp 3 (hyperaktiv/impulsiv) som ibland kan ha sin charm.

Men ju äldre jag blir (nu är jag 32 år) desto mer irritation väcker dessa sk. charmiga och impulsiva sidor hos andra människor. Detta försvårar mitt arbete med att bli vän med och få kontroll över min ADHD.

Det känns som vissa delar av min hjärna är fast i en ålder på 18 år. Jag gillar fortfarande att klättra i träd, att gunga fast jag inte har barn, att spela fotboll med mina hundar och hoppa runt till rockmusik. En dröm jag har nu är att jag vill köpa en BMX-cykel.

Min man säger oroande till mig. Du har väl inte tänkt lära dig göra konster, för det är ganska farligt. Du är lite äldre nu, säger han tyst.

Mitt svar är: – Jag vet inte, det kan väl inte vara så svårt?

Petra Matha

Annonser: